I den nya campusbyggnaden Astra på Åbo Akademis campus i Åbo är konsten en bärande del av byggnadens identitet. Genom konstkonceptet Brännande tid vävs platsens synliga och osynliga tidslager in i byggnadens arkitektur, historia och användarnas vardag. Konceptet konkretiseras i tre konstprojekt: ett utomhusverk, ett inomhusverk och ett immateriellt performansverk. 

Stiftelsen för Åbo Akademi har låtit ta fram ett konstkoncept för Astra. Resultatet är tre nyproducerade konstverk som strävar efter att göra platsens historia och tidsdimensioner närvarande i den nya campusmiljön.

Konceptet Brännande tid har tagits fram i nära samarbete med Public Art Agency Finland (PAAF). Byråns grundare, Maija Kovari, beskriver deras roll som en slags ”konsttolk”:

– Ofta kontaktar beställaren oss för att de vill ha konst i samband med ett byggprojekt eller ett stadsutvecklingsinitiativ, men de vet inte hur processen ser ut eller hur konsten kan integreras i platsen. Där kommer vi in. Vår uppgift är att skapa förutsättningar för att konsten ska bli en meningsfull del av helheten.

Offentlig konst möjliggör konstupplevelser med låg tröskel och kan skapa identitet för bostadsområden, stadsdelar och byggnader. I bästa fall ger det upphov till en känsla av delaktighet, ägarskap och gemenskap. Som både arkitekt och konstnär betonar Kovari vikten av att integrera konsten i ett tidigt skede av byggplaneringen, så som man gjort i Astra.

– Slutresultatet blir bättre om konsten vävs in från början, på samma sätt som tillgänglighets- eller miljöfrågor. Om konsten beaktas först i slutskedet brukar det märkas.

Synliga och osynliga tidsskikt har format konstkonceptet 

Maija Kovari sammanfattar kärnan i Astras konstkoncept med två ord: tidens lager.

Platsen där Astra står bär spår av många epoker. Det mest synliga skiktet från närhistorien är Gadolinia-byggnaden från 1969, vars konstruktioner delvis bevarats. Under marknivå har arkeologiska utgrävningar avslöjat spår av byggnader från tiden före Åbo brand 1827 och i marken märks branden som ett förkolnat skikt.

– Platser är aldrig tidslösa. De rymmer alltid minnen och spår från olika epoker. När vi började arbeta med konceptet tänkte vi därför inte på tid som något strikt linjärt, utan mer som något cirkulärt eller spiralformat, berättar Kovari.

Hon menar att många frågor återkommer genom historien.

– Vissa frågor förblir brännande genom tiderna, men vi närmar oss dem från olika perspektiv i olika epoker.

Universitetet som miljö gav ytterligare en dimension till arbetet.

– Universitetet är en plats för tänkande. Därför var det naturligt att fundera på hur de historiska lagren kan göras närvarande i arkitekturen och i konsten.

När konsten hjälper oss att förstå det som inte kan sägas 

För Maija Kovari är konst framför allt ett verktyg för att undersöka människans sinne och vår relation till världen. Samtidigt innebär konstnärligt arbete ett möte med det oförutsägbara. 

– När man skapar konst gör man något som aldrig tidigare har gjorts. Därför kan man aldrig helt veta vad som kommer att hända under processen, hur mycket man än försöker planera. 

Hon återkommer till en fråga som konstnärer ibland får: vad är poängen med ett konstverk? 

– Om man kunde förklara det helt och hållet i ord skulle konstnären inte behöva göra verket. Poängen är just att konsten kan hjälpa oss att förstå något som annars är svårt att uttrycka. 

I lärmiljöer, för personer i alla åldrar, har konst en särskild betydelse. Här behöver användaren bli utmanad och möta olika sätt att se på verkligheten.

– Det är viktigt att bli påmind om att världen också består av dimensioner som inte låter sig reduceras till strikt logik eller systematik, säger Kovari.  

Samtidskonstens tvärvetenskapliga karaktär gör den särskilt relevant i utbildningsmiljöer. Den kan knyta samman perspektiv från exempelvis teater, filosofi, litteratur och sociologi med historia och naturvetenskap.

Konst i bildens tidsålder 

Ett fenomen Maija Kovari observerat är bildens ökade betydelse. 

– Nästan allt fotograferas för att delas i sociala medier, även konst. När man planerar ett verk måste man numera ofta tänka på hur det kommer att se ut på bild i en liten skärm.  

Många människor kommer inte att se konstverket i verkligheten, utan endast via webben.

–  Ur ett tillgänglighetsperspektiv är det en positiv utveckling, eftersom konsten då kan nå fler. Samtidigt påverkar det vilken typ av konst som skapas, och det finns en risk att relationen till platsen går förlorad. Just den relationen som är kärnan i platsbunden konst.

Tre konstverk, tre sätt att tolka tid och plats 

Konceptet Brännande tid konkretiseras i tre konstprojekt: ett utomhusverk, ett inomhusverk och ett immateriellt performansverk. Gemensamt för de tre verken är att de är fritt utformade inom konceptet och att de ifrågasätter färdiga ramar och förutfattade uppfattningar om konst. Tillsammans gestaltar de olika sätt att förstå tid – geologisk tid, samtidens parallella möjligheter och det levda ögonblicket.

Utomhusskulpturen Passage of Time av den svenska konstnären Hilda Hellström består av stora gjutna block som tillsammans bildar ett portmotiv. Skulpturen inspireras av arkeologiska fynd från området, där föremål från utgrävningarna har förstorats och gjutits in i blocken.

Inomhusverket Möjligheternas skärgård av Åbokonstnären Jouna Karsi finns i Astras entré. Verket består av öliknande former som utvecklas till stigliknande strukturer. Det kan tolkas som en skärgård av möjligheter, där nutid, det förflutna och framtid existerar sida vid sida.

Performancen here with you av Nastja Säde Rönkkö skiljer sig från de andra verken eftersom det är immateriellt. Verket inleds hösten 2026 och sträcker sig över två år. Under denna tid kommer konstnären att tillbringa en dag varje månad i Astra och arbeta i dialog med dem som använder byggnaden.

– Vi ville att ett av verken skulle vara immateriellt. Den typen av verk är mycket ovanliga i offentliga miljöer. Vi ville utmana traditionen om att offentlig konst behöver vara statyer eller tavlor, säger Kovari.

Mer än dekoration 

För Kovari är det viktigt att konsten i Astra inte enbart uppfattas som estetisk utsmyckning.

– Jag hoppas att verken ska skapa meningsfulla möten för dem som rör sig i byggnaden. De här tre verken är avsiktligt öppna för tolkning och förmedlar mer än vad man ser vid första ögonkastet. I en miljö där människor passerar varje dag under flera års tid är det viktigt att det finns något att återvända till och fundera över.

Hon ser också en större roll för konst i utbildningsmiljöer.

– Konst representerar ett annat sätt att tänka. Den kan hjälpa oss att se aspekter av oss själva och världen som är svåra att fånga enbart med rationellt tänkande.

I den meningen fungerar arkitektur och offentlig konst även som ett slags samhälleligt minne. De berättar hur vi har sett på oss själva i olika tider.

Stiftelsen för Åbo Akademi har investerat i konst i Astra enligt den så kallade procentprincipen: ungefär en procent av byggkostnaderna har avsatts för konst. Beställningen av offentlig konst har ökat under en längre tid eftersom konsten berikar stadsmiljöer och stärker stadsdelars profilering. Under det senaste decenniet har allt fler kommuner och städer tagit i bruk procentprincipen eller liknande modeller.

Kovaris förhoppning är att offentlig konst även i framtiden ska vara något mer än dekoration eller underhållning.

– Jag hoppas att vårt samhälle fortsätter att värdera bildning, och att vår tid lämnar efter sig fler spår i det offentliga rummet än bara reklam.

Konstkonceptet Brännande tid gör Astra till mer än en campusbyggnad. Konsten synliggör tidens många lager och bidrar till att skapa en levande miljö för dem som studerar, arbetar och rör sig i huset.

Text: Helena Nylund 
Bild: Linda Keränen, Hilda Hellström, Heikki Räisänen, Nastja Säde Rönkkö, Simo Kiviruusu (Sarc + Sigge Arkitekter).