Under hösten 2025 förvärvade Stiftelsen för Åbo Akademi världens största privata Sibeliussamling av Rolando ja Siv Pieraccini säätiö. Nu är helheten en del av Sibeliusmuseums samlingar.

Under en kort resa till Finland 1965 kom bibliofilen och mecenaten Rolando Pieraccini över ett brev av Jean Sibelius. Det kom att bli det första föremålet i samlingen.

Med åren växte samlingen till världens största privata Sibeliussamling och omfattar nu cirka 250 objekt. Enbart antalet Sibelius-brev i Sibeliusmuseums samling fördubblas i och med stiftelsens satsning, vilket stärker museisamlingens vikt både nationellt och internationellt.

– Rolando Pieraccini har utfört ett enormt arbete, en kulturgärning, genom att sammanställa detta material, säger museichef Teemu Kirjonen.

– Personligen är jag väldigt glad över att vi har kunnat trygga framtiden för denna unika helhet och bevara den i Finland.

Förvärvet har en stor betydelse för forskargemenskapen, men även för museets samlingsarbete. I framtiden kommer delar av materialet att ställas ut på museet.

– Intresset som förvärvet väckt berättar att originaldokument fortfarande fascinerar i vår digitaliserade värld. Jag finner det ytterst gripande att det vi ser här faktiskt är något Jean Sibelius själv hållit i händerna, fortsätter Kirjonen

Brev, foton och notfragment 

Merparten av Pieraccinis Sibeliussamling består av brev, men i den ingår också signerade fotografier och korta notfragment.

Även om musiken står i centrum av en tonsättares liv, ger de privata breven en djupare och mer nyanserad bild av en person som i allmänhetens ögon vuxit till en gestalt av monumentala mått.

– Breven kastar ljus över händelser i bakgrunden och gör Sibelius liv mer levande, säger samlingsintendent Sanna Linjama-Mannermaa vid Sibeliusmuseum.

Ett fint exempel är brevväxlingen mellan Sibelius och en viss Mrs Robinson, en trogen amerikansk beundrare. Mrs Robinson hade som vana att skicka en fruktkaka till Sibelius och hans familj inför julen, och varje år tackade Sibelius artigt för den originella julhälsningen.

Största delen av breven berör ändå Jean Sibelius arbete. I samlingen ingår bland annat brev till Sibelius första internationella förläggare, tysken Robert Lienau, som i början av 1900-talet gav ut flera av tonsättarens verk.

– Det intressanta är att även Lienaus svar till Sibelius ingår i samlingen, vilket ger en mer omfattande bild av de tidiga åren i Sibelius karriär, berättar Kirjonen.

Även den omtalade åttonde symfonin nämns i breven. Sibelius skriver till den brittiska dirigenten Basil Cameron, som hade blivit lovad uruppförandet, att verket är färdigt men att han ännu inte är helt nöjd med resultatet:

“My eighth symphony has been finished, but I’m not content yet.”

– Vi vet nu att symfonin aldrig fullbordades – enligt sägnen brände Sibelius upp manuskriptet i öppna spisen på Ainola.

Det intressanta är att Sibelius sekreterare, Santeri Levas, nämner brevet redan i sin biografi.

– Man visste alltså att brevet existerade, men inte var det fanns. Man antog att den fanns i Camerons dödsbo. Tack vare Rolando Pieraccinis arbete har vi det nu här framför oss! säger Linjama-Mannermaa.

Värdefull information görs tillgänglig för forskare 

Ur ett forskningsperspektiv utgör samlingen en ovärderlig källa. Brevväxlingen med Lienau är givetvis intressant, men även de korta musikfragmenten kan rymma värdefulla ledtrådar om mästarens arbete.

– Särskilt för forskare som fördjupar sig i specifika verk kan dessa ge viktig information, säger Linjama-Mannermaa.

I samlingen ingår dessutom unika manuskript av Sibelius verk som inte är egenhändigt nedtecknade.

–Ett spännande exempel är det osignerade manuskriptet av Jägarmarschen som daterats till samma dag som verket uruppfördes, och som borde undersökas närmare. Här finns också Karl Ekmans arrangemang av Kareliamusiken för två pianon. Dokumenten är helt enastående och torde inte finnas nedtecknade på något annat håll.

Nu kommer samlingen att digitaliseras, vilket gör den mer tillgänglig för forskare.

– När forskningsmaterialet finns arkiverat på ett museum blir det lättare att tillgängliggöra än om det finns i en privat samling. Som offentlig aktör har vi möjligheten att föra in alla objekt i allmänt använda databaser, vilket en privatperson inte kan göra.

Ett museum har också andra förutsättningar att se till att dokumenten förvaras så att de bevaras för kommande generationer.

– Pieraccini har förvisso tagit hand om objekten på ett mycket föredömligt sätt, men på ett museum har vi helt andra resurser att säkerställa att materialet bevaras som en helhet på lång sikt, säger Kirjonen.

Samlingstillskott av kulturhistoriskt värde som överlevt krig och dödsbon 

Pieraccinis samling är betydelsefull även i den bemärkelsen att motsvarande, lika omfattande samlingar, knappast existerar längre.

–Även om enstaka dokument fortfarande kan finnas hos privata samlare, kan denna helhet anses vara exceptionell. Man kan bara beundra Rolando Pieraccinis systematik och entusiasm i samlandet, säger Linjama-Mannermaa.

Det är inte en självklarhet att material som det här överhuvudtaget bevarats – det har under ett drygt sekel överlevt krig, städningar och diverse dödsbon.

–Det berättas till exempel att professor Otto Andersson, museisamlingens grundare, i tiderna på ett besök till Fazer hittade en papperskorg fylld med brevväxling mellan dåtidens konstnärer. Breven hade rensats ut som skräp, berättar Kirjonen.

Andersson insåg betydelsen av materialet och fick på förfrågan ta med sig bunten, och korrespondensen räddades för eftervärlden. På Sibeliusmuseum gläder man sig över att man vid Stiftelsen för Åbo Akademi värdesätter samlingens stora kulturhistoriska betydelse.

– Vi tror nog att Otto Andersson, som tidigt lade grunden för museets Sibeliussamling, skulle ha varit både glad och stolt över stiftelsens satsning, säger Linjama-Mannermaa.

Text: Katja Hautoniemi
Bild: Jaska Poikonen, Sibeliusmuseum 

Läs mer om Sibeliusmuseums verksamhet på deras webbplats.
Läs mer om Sibeliusmuseums verksamhetsår 2025 här.